Himlarns Lycka!

Allt började i fredags när Leo satte en päronbit i halsen, det blev inget andningsstopp eller akut på något sätt utan en "vanlig" i-halsen-sättning där han hostade och jag dunkade i ryggen och sedan var det bra. Vi fortsatte dagen som vanligt men Leo hostade kraftigt och dreglade hela dagen. Framåt kvällen ringde vi 1177 som hänvisade oss till akuten på Kullbergska och rönten av lungorna vilket nästan var lönlöst sa personalen då just päron inte syns på röntgen. Inget konstigt hittades och vi fick åka hem på kvällen, läkaren hade kontakt med läkare i Eskilstuna som ville göra ytterligare en röntgen på lördagen. Så vi åkte dit nästa dag, de hittade inget då heller men 2 olika läkare hörde missljud från ena lungan vilket ledde till en remiss till Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm. Där blev vi kvar i 2 nätter, Leoman sövdes på söndagen och undersöktes med en kamera i lungorna. Läkaren hörde inte missljuden men genomförde undersökningen iaf och konstaterade att Leo hade haft en päronbit i lungan som någon gång kommit upp i ett av hans kraftiga hostanfall.

Allt slutade bra och jag är inte mer orolig nu än innan för att han ska sätta i halsen igen. 

Men känslan av att hålla fast sitt livrädda barn som gråter och gallskriker mamma!pappa! när han skulle sätta en nål i armen, få medicin eller sövas sliter hjärtat itu på ett obeskrivligt sätt.